Tiden går snabbt men ändå känns dagarna så långa. vissa dagar räknar jag minuterna för att tiden ska ta slut. Andra dagar försvinner och plötsligt var dagen då inlämningsuppgiften skulle in eller dagen då jag skulle kunna den där låten. Tid är så relativt, jag har tid att göra det jag gör just nu. Men utnytjar jag tiden till just endast det så hinner jag inte leva, känna, vara glad och gråta. Kanske är det just det jag gör. Stoppar mitt liv med saker att göra så jag ska slippa tankar, känslor och känna mig ensam. Jag hatar att vara ensam. Det är det värsta som finns. Jag hatar att vara ensam med tankar som gnager. Tankar som bara snurrar och inte kommer någon vart, vart jag än tittar i mitt huvud så finns det inget ljus. Inget som leder vägen åt vilket håll jag ska gå åt för att må bättre.

Dock känner jag mig bättre, piggare än för några veckor sedan. Jag hatar fortfarande att behöva prestera, jag mår dåligt av att prestera. Eller snarare att känna mig oduglig. De tankarna etsar sig fast i mig, men hur gör man för att känna sig bra? Känna sig likvärdig och inte känna sig som den enda som inte kan något. För realistiskt sett kan det inte vara så, det förstår jag. Jag vill få bort den ologiska känslan jag känner. klarar inte av vardagen annars.