Det är ändå bara en vän typ som läser min blogg så jag kan lika gärna skriva av mig här. Jag sätter stolpar ivägen för mig själv, det är så jäkla dumt, onödigt, å varför gör jag så att jag misslyckas. Precis när jag trott att det hade börjat vänt så ser jag hur det är egentligen, ingenting fungerar, jag gör fel, jag känner mig misslyckad, jag är nog ganska misslyckad också. Fast jag vet att jag mycke väl skulle kunna vara inte så misslyckad. Jag skulle kunna vara lika bra som vem som helst, men det är jag inte.

Det blev så tydligt idag på kören, vi skulle träna inför avslutningen på hey jude och den andra låten men jag tror jag ska göra fel, det blir fel, jag sjunger fult, tappar bort mig. Jag bevisar för mig själv att jag är misslyckad och inte har någon som helst talang.. Jag blir så ledsen på mig själv, det är inte själva grejen hur det låter utan hur jag tänker och hur jag mår från att vara glad till deppig och känna paniken och tårarna i kroppen. Det hela slutade att jag gick ut och började gråta, darra och inte kunna andas normalt, det är ju normalt, inte. Men det hela visar ju bara hur otroligt mycket jag måste jobba med mig själv, och jag vet inte vad det beror på heller. Varför jag reagerar som jag gör.

Jag trodde att det hade blivit bättre, och jag har varit säkrare på mig själv från alla auditions och antagningsbesked, men vi får se. Det är väl bara att jobba på.