framtid, världens läskigaste ord

Jag hatar det ordet just nu, men ändå har jag sådant behov av att diskutera det. Jag vill få en framtid jag är nöjd med men jag vet varken ut eller in. Mitt huvud velar mest hela tiden och jag kan inte bestämma mig. Den 10 juni springer vi ut i vita klänningar med frihetskänslor, glädje, sorg och vissa kanske har förväntan på vad som ska hända näst. Jag tror dock att en hel del också känner en rädsla precis som jag för vad som ska hända. Jag vill ha klarnat till i huvudet tills dess. Jag vill ha kommit in i Norberg, eller Uppsala. Eller varför inte i Skövde?

 

Igår fick jag kallelse till antagningsprov på Geijerskolan, jag vet faktiskt inte om jag vill. Det känns som om geijerskolan är mitt sistahandsval. Kommer jag inte in någon annan stans så går jag där. Det är så tråkigt att känna så, det är dessutom jättelångt att åka över en dag. Dessutom vet jag inte ens om jag har råd, jag får ju inte ta nå studie lån. och Jag vet inte vad mina föräldrar tycker om allt det.

 

Just nu vill jag bo hemma ett år till och studera musik utan tråkiga läxor i ämnen som inte intresserar mig, jag vill bara syssla med det som jag älskar. Jag är fortfarande liten och jag strävar så innerligt för att va kvar så liten som jag är. Jag vill inte bli äldre och jag vill inte att miljön runt mig ska ändras. Jag vill mysa med mamma varje dag, tvinga kim att krama mig, bli retad av Anna-Karin, sjunga i kören. Jag vill att allt ska vara precis som vanligt. Men nu är jag i den stunden i mitt liv då allt kommer ändras och jag måste ta ett val där inga alternativ känns bra.

 


Tankar om framtiden

Jag tänker mycket just nu, på gott och ont antar jag. Det måste nog vara både på gott och ont och kanske lär man sig saker av sina tankar så småning om. Inte just nu kanske men senare. Jag funderar nog främst på vem jag är och framtiden. Jag kan inte låta rädslan av att misslyckas och känslan av att inte duga stoppa mig från att göra det jag vill i framtiden och satsa mot mina mål. Då kommer jag ångra mig senare, så är det bara.

 

Varför är det då så svårt att sluta tänka, sluta ha rädsla och bara våga? Kan det inte vara lättare?

 

Jag ska i alla fall söka in på massa saker tills efter gymnasiet. Jag måste komma vidare i livet och göra saker. Tror jag ska försöka komma in på folkhögskola. Om jag inte nu hittar på något annat under tiden. Jag vill jobba med musik när jag blir "stor" det skulle vara jättekul. Dock känns den drömmen så svår att nå. Vi får se hur framtiden kommer se ut, kanske inte alls som jag tänkt mig.

Imorgon ska jag tävla på fina Tamlin ♥


RSS 2.0